Monsterprinsessan jagade alla ungarna som for omkring och gjorde bus i lyan

och Dulen irrade planlöst omkring och vände på allting. Han snavade över sina egna fötter och gnällde i ett.

- Katten har inte varit hemma sedan igår. Eländes elände. Jag känner på mig att något hemskt har hänt, mumlade han om och om igen. Och han som med risk för sitt eget liv räddade oss alla från ugglan.

- Sluta tramsa, sa Monsterprinsessan. Katten är ofta ute och rantar på nätterna, speciellt när det är månsken.

Men Dulen ville inte lyssna och till slut körde Monsterprinsessan ut honom.

Det skulle visa sig att båda hade rätt. Katten som inte kunde tänka på något annat än Gullungen hade gett sig ut att leta efter henne. Men han hade inte räknat med hennes far, herr Ludendorff, en jättelik hankatt av tyskt ursprung med klor som ett lodjur och humör som en tiger. Herr Ludendorff hade spanat in sin dotters kavaljer på långt håll och smugit sig på honom på låga ben.

Han slog till utan förvarning och bet sig fast i Krusbärsögas nacke, borrade klorna i hans päls och kastade honom hit och dit. Så släppte han plötsligt taget och lommade iväg.

Kvar i gräset låg Krusbärsöga. Nosen blödde och hela hans kropp gjorde ont. Han försökte resa sig men benen bar honom inte. Till slut somnade han där han låg.

Hemma i boet började Monsterprinsessan bli orolig, inte så mycket för katten som för Dulen.

- Jag blir väl tvungen att ge mig ut och ta reda på honom, tänkte hon och kröp ut ur lyan. Hon satte nosen i marken och fick ganska snart upp ett färskt spår. Dulen hade som hon räknat ut tagit samma väg som katten.

Vid det laget hade Dulen hunnit fram till skogsgläntan, där den vilda kattstriden hade utkämpats.

Ovanför honom kretsade duvhöken och mellan granarna bakom honom smög rävarna på jakt efter något att sätta tänderna i. Nu hängde det på sekunderna.

Monsterprinsessan flög fram över marken. Skogen glesnade och mitt ute på ett öppet fält satt Dulen. Stora tårar rullade nedför hans kinder.

- Krusbärsöga är död, snörvlade han och pekade på katten som låg bredvid.

Monsterprinsessan la sig på knä bredvid katten. Hans skära nos var torr och trasig. Hon puffade på honom.

- Katten är visst inte död, sa hon. Bara mörbultad och lite sönderriven. Men här kan han inte ligga kvar. Du som är stark får bära hem honom.

Med katten hängande runt Dulens nacke började den mödosamma vandringen.

Hemma i lyan bäddade de försiktigt ner katten i hans rutiga täcke. Han verkade klart belåten med att vara medelpunkten.

- Så där ja, nu repar han sig nog. Katter har nio liv, om ni inte visste det, ungar, sa Monsterprinsessan och la sig vid kattens baktassar.

- Vi ska aldrig mer dra dig i svansen, pep Lunse. Bara du blir bra igen...

- Ja-ja, i morgon blir det väl som vanligt igen, sa Monsterprinsessan med en suck som fick Dulen att fundera över vad det var hon egentligen menade.