- Snälla, snälla Krusbärsöga berätta en saga för oss, tiggde småmonstren och duleungarna. Kan du inte berätta den där historien om hur du hamnade här i Margits och Jannes hus.

Katten gillade verkligen inte rollen som sagotant men när ungarna överöste honom med smicker och kliade honom bakom öronen så började han till slut att berätta.

- Jag och mina fyra syskon föddes i en ladugård ett stycke härifrån. Vi lekte och hade kul hela dagarna och när vi blev hungriga och trötta så kröp vi bara ihop i mamma mjuka päls.

Men så en dag hände något förskräckligt. Främmande människor och deras ungar klampade in i ladugården och alla katter blev förfärligt skrämda och försökte gömma sig. Plötsligt kände Krusbärs-öga, hur någon klämde till runt magen på honom. Han pep, klöste och bet allt vad han kunde men ungarna höll bara fast honom ännu hårdare.

- Titta en sån liten gullig kattunge, skrek en av dem och lyfte honom högt upp i luften. Den kan väl vi få?

Och naturligtvis fick de som de ville. Så bar det av i en sådan där rullande, illaluktande låda som människorna far omkring i.

När vi kom fram, så kände jag inte alls igen mig. Min mamma och mina syskon var borta. Överallt luktade det konstigt och främmande. Jag blev instängd i ett rum och gömde mig under en soffa. Så fort någon tittade in under den så fräste jag. Men till slut blev jag så hungrig att jag inte kunde motstå en skål mjölk. Jag hann inte mer än sticka fram huvudet, förrän defångade in mig.

Men med tiden hade katten vant sig vid sin nya familj - ja, han hade nästan börjat tycka om dem. Så gick sommaren och det började bli mörkt på kvällarna. En morgon for mamman runt med sopborsten i högsta hugg och pappan stoppade saker i lådor och säckar. Ungarna satt på verandan och grinade. En av dem sa något till sin mamma som tycktes göra henne riktigt arg.

Nehej, har jag sagt, skrek hon. Aldrig i livet får ni ta med er den där katten till stan. Den bara hårar ner. Dessutom har den mycket bättre på landet.

- På sätt och vis hade hon rätt, fortsatte Krusbärsöga. Så galen är ju ingen katt, att den frivilligt flyttar från ett hus med goda jaktmarker. Först var jag ganska nöjd, när de gav sig av. Det fanns ju både råttor och vatten.

Men dagarna gick och en dag började det falla stora, vita flingor rakt ner ur himlen. Snart låg ett iskallt täcke över marken. Något liknande hade katten aldrig sett tidigare. I flera dagar satt han under huset och svalt och frös. Till slut var han så hungrig att han måste ge sig ut att söka mat.

Men nu var snön så djup, att han försvann han helt och hållet i den. Efter en stund visste han inte längre var han var. Det var ren tur, att han råkade komma i närheten av en stuga, där det bodde människor. Han tog till sina sista krafter och nådde fram till yttertrappan. Där föll han ihop och somnade.

- När jag vaknade så trodde jag, att jag hade kommit till de Sälla Jaktmarkerna, djurens himmel ni vet, för jag låg inte längre i den kalla snön utan inne i ett varmt kök med en filt omkring mig. Margit och Janne hade hittat mig på trappan och tagit in mig. Men det ska jag säga er, ungar, lita aldrig på människor. Om ni visste så många kattor som får svälta och frysa, när folk flyttar till stan på hösten. Det är riktigt hemskt! Egentligen är det rena turen, att jag lever.

- Stackars, stackars Krusbärsöga, sa Entofs och torkade en tår i ögonvrån.

Äsch, sa katten. Värre saker har man väl råkat ut för.