De tre monsterungarna satt i körsbärsträdet och gungade så att grenarna knakade. Dagens sista solstrålar färgade kvällsmolnen rosa och nattkylan kom smygande.

Ur lyan under den lilla röda stugan kom Monsterprinsessan farande. Hon var illröd i ansiktet, öronen och hårtofsen stod rakt upp. Katten Krusbärsöga hade haft fräckheten att kasta ut monsterfamiljens sovlåda på marken utanför huset.

- Nu ska ni ut ur min lya – hela högen, fräste han. Inte en enda fisk har ni fångat åt mig på flera dagar.

- Till och med en katt kan väl fatta, att jag inte kan dyka efter strömming, när det är is på havet, svarade Monsterprinsessan. Elaka kattskrälle! Jag ska rycka svansen av dig...

Passa dig, ditt eländiga lilla monster! Katten fångade in monstret och kastade henne med en duns i en tom vattentunna vid husknuten. Så la han locket på och satte sig ovanpå.

Monsterungarna slutade att gunga på grenarna och tittade förskräckta på varandra. Minstingen Lunse började gråta.

- Vi måste lura bort katten från tunnan, sa Entofs. Gå och lägg dig, Lunse. Du är för liten - det här kan bli farligt.

Han hasade ner ur trädet, följd av sin bror Tvåtofs och duleungarna Ule och Mula. Lunse smet in i lyan. Katten följde dem misstänksamt med blicken men var för klok för att lämna sin plats på tunnan.

Minuterna gick väldigt långsamt. Mörkret tätnade men ingenting hände.

- Jag har en bra idé, sa Tvåtofs efter en stund. Vi hänger oss allihopa i kattens svans. Alla katter tappar balansen, när de inte kan svänga på svansen.

Katten förstod att något var på gång och drog hastigt in svansen under sig. Han gav ifrån sig en varnande väsning.

- Nu är det klippt, viskade Ule. Katten har satt sig på svansen.

- Någon gång måste han väl börja frysa, tyckte Tvåtofs. Det är bara att vänta.

Men katten satt där han satt. Som en hotfull skugga. Det började bli otäckt kallt.

- Det prasslar så hemskt överallt, sa Mula. Jag tycker hela tiden, att jag ser stora djur som rör sig nere på marken. Tänk om räven eller ugglan kommer.

- Tyst med dig, sa Ule. Du skrämmer livet ur oss. Kan vi inte försöka muta katten?

- Det lär ni nog inte lyckas med, era små dumhuvuden, jamade katten. Jag tänker inte ge upp.

Då skar ett tjut genom mörkret - ett långt, utdraget vrål, som bara kunde komma från en monsterunge i stor fara.