Småmonstren och duleungarna satte full fart ner mot sjön, varifrån det förfärliga tjutet hade kommit.

Nere på stranden tvärstannade de. Ute på isen satt Lunse-Klunse och sparkade med armar och ben. I månskenet glittrade frusna tårar på var sin sida om hans lilla nos.

- Men kom iland då - det är ju bara vi, ropade Entofs och tog ett par steg ut på isen. Det klirrade sprött, när den brast under honom.

Kom tillbaka , ropade Mula. Isen är jättesvag nära bryggan. Du kan drunkna!

Tvåtofs hittade en åra som han försökte nå Lunse med. Men Lunse rörde sig inte.

- Hjälp, hjälp, skrek han. Någon håller fast mig i svansen. Snart kommer en stor gädda och äter upp mig.

Ungarna stirrade hjälplösa på varandra. Så fick Tvåtofs en idé.

Vi gör en lång lina av oss själva, sa han. Håll er i åran och bit er fast i svansarna på varandra. Ule måste stanna vara kvar på stranden och dra.

De hasade sig på magen ut mot Lunse. Tvåtofs gnagde snabbt bort isen kring hans fastfrusna bakdel.

- Nu sitter han inte fast längre, ropade han och tog ett stadigt tag i Lunses päls. Dra allt vad du orkar, Ule! Åhej - åhej -åhej...

Som kottar på ett snöre gled ungarna baklänges över isen och upp på land. I slutänden hängde Lunse.

- Hurra! Hurra! Vi fixade det, hojtade alla, när de var i säkerhet uppe på stranden. Lunse sträckte framtassarna i luften.

- Se vad jag har här! Fyra feta fiskar till katten! Han släpper henne nog om han får fisk.

Lunse var mycket stolt när han kastade fiskarna på marken framför katten.

- Där har du dina fiskar, sa han. Jag har själv fångat varenda en, så nu måste du släppa ut Monsterprinsessan.

Lockad av fisklukten hoppade katten genast ner från tunnan. Monsterprinsessan klättrade kvickt upp och lyfte Lunse högt upp i luften. Hon ville genast veta, hur han burit sig åt för att fånga fiskarna.

Och Lunse berättade: han hade gått ut på isen och gnagt ett runt hål i isen och stoppat ner sin svans som bete för fiskarna. När de hade bitit sig fast ordentligt i svanstofsen, så hade han snabbt dragit upp dem. Det var bara det, att han hade försökt en gång för mycket och blivit sittande lite för länge med svansen i hålet. Och så frös hela bakdelen fast.

- Du är världens smartaste lilla monsterunge, berömde Monsterprinsessan. Där satt ni andra och bara pratade utan att komma på något vettigt.

- Neej, vet du vad... det var ju vi som ...

- Nu ska ni inte försöka ta åt er äran, avbröt deras mor. Det är Lunse som är kvällens hjälte!

Hon svepte förbi katten som satt och smaskade på sina fiskar och med Lunse i armarna kröp hon in i boet. Kvar satt tvillingarna och kände sig mycket orättvist behandlade.