Tofspojkarna satt under en tall på Yttersta Udden och glodde ut över ett grått och isigt hav. De huttrade och surade och kände sig missförstådda. Ingen hade tackat dem för att de räddat Lunse.

- Jag avskyr den där bortskämda ungen, sa Entofs. Han får alltid göra vad han vill.

Monsterprinsessan bryr sig bara om honom. Oss ser hon inte ens –hon skulle nog inte märka om räven åt upp oss.

- Äh, lägg av, saTvåtofs. Hon gillar oss också fast hon inte visar det så ofta.

- Det är i alla fall orättvist, sa Entofs och sparkade i snön. Vi är för stora att bry sig om och för små för det som är roligt. Vi är som tusenfotingens mellanben, vi märks inte förrän vi är borta. .

- Du har kanske rätt, sa hans bror. Ingen i hela världen

frågar efter oss.

De två monsterungarna tryckte sig intill varandra, morrhåren slokade och nosarna darrade.

- Nu vet jag, sa Entofs efter en lång stund av tystnad. Vi rymmer så får hon sitt straff. Då får hon ångra sig.

- Men om vi rymmer, så får vi ju varken se eller höra, om hon blir ledsen, invände Tvåtofs. Vi kunde kanske försvinna lite grann bara...

Entofs reste sig och började gå av och an.

- Nu vet jag, sa han. Vi sticker och klättrar upp i toppen i granen på andra sidan viken.

- Vad ska det vara bra för, undrade Tvåtofs och glodde misstroget på sin bror.

Jo, från toppen skulle de ha utsikt över både huset, fältet och vägen. Tänk bara när familjen och katten och alla tre dularna upptäckte att de var borta och började irra omkring och leta efter dem.

- Vilket liv det blir! Och medan de springer omkring där nere och tror att ugglan eller räven har tagit oss, så sitter vi i godan ro uppe i granen och tittar på.

- Men om ingen bryr sig om att vi är borta, funderade Tvåtofs. Då kanske vi blir tvungna att sitta där, tills vi trillar ner av köld och svält.

- Om ingen letar efter oss, så är det dags att vi sticker till våra förfäders höga berg, där det växer morötter och blåbär hela året och där man aldrig behöver samla svamp och gräs till vintern. Häng med nu till granen!

De två monsterpojkarna smög fram för att inte bli upptäckta. Framme vid granen satte de sig på en brun matta av granbarr.

- Vi behöver väl inte klättra ända upp i toppen, undrade Tvåtofs oroligt.

- Larva dig inte. Jag är ju bakom dig hela tiden.

Tvåtofs bet ihop tänderna och hoppade upp på den nedersta grenen. Han funderade över varför han alltid gjorde som Entofs sa, till och med när han absolut inte ville. Några grenar högre upp stannade han.

- Nu räcker det väl, undrade han.

- Här ser man ju ingenting, sa Entofs obevekligt och puffade sin bror i baken. Jag tar emot dig om du faller.

Tvåtofs svalde och stretade vidare uppåt. Han borrade sina klor djupt in i grenarna och blundade. Kanske skulle det gå lättare om han låtsades, att han klättrade på en alldeles vanlig stege eller på ett kullfallet träd.

Här stannar vi, sa Entofs. Titta vilken jättefin utsikt.

Han satte sig grensle över en gren och sparkade med sina platta simfötter för att visa, att han inte var det minsta rädd.

Tvåtofs kikade ut mellan grenarna. Han var törstig och knäna skakade. Stugan såg ut som en pytteliten röd ask och körsbärsträdet, där de brukade klättra och gunga var inte större än en buske. Men ingenstans kunde han se monstren, dularna eller katten.