Jag kan inte förstå varför ingen är ute och letar efter oss, sa Tvåtofs besviket och spejade ut över omgivningen.

Kyliga vindar från havet fick gran att svaja.Tvåtofs mådde illa och klamrade sig hårdare fast vid granstammen.

Jag är hungrig, gnällde han. Och sömnig. Säkert sitter allihop och äter torkade blåbär och morötter. Inte ens dularna tycks gå ut i det här äckliga vädret.

Plötsligt riste det till i grantoppen och kall snö yrde över honom. Det kändes som om granen ville skaka bort dem. Allt började snurra och han visste inte vad som var upp eller ner.

- Håll dig fast i min svans, sa Entofs. Och lugna ner dig. Jag förstår inte heller varför de aldrig börjar leta efter oss. Snart trillar vi väl ner som två isiga kottar. Jag kan se för mig hur alla står i en ring och gråter, när de hittar oss på marken. Det blir säkert en storståtlig begravning med både älgen och ugglan som hedersgäster.

Det började skymma, himlen var mörkblå och stjärnorna lyste klart. Vinden hade mojnat och ett stilla sus gjorde ungarna sömniga. Mot sin vilja somnade de in och kom på så sätt att missa hela cirkusen på marken.

Monsterprinsessan stod på kullen utanför huset och dirigerade alla medan monsterpojkarna satt och sov i granen med öppet gap och ljudliga snarkningar.

Plötsligt vaknade Entofs med en obehaglig känsla av att någon iakttog dem. Han såg sig försiktigt omkring. Mycket riktigt. Från grenen under dem stirrade två grönlysande ögon ur mörkret. Han vågade knappast andas. Han puffade försiktigt på Tvåtofs.

- Nu är det nog ute med oss, viskade han. Vargen sitter på grenen nedanför och stirrar med sina hemska ögon. Jag såg hans långa, vassa huggtänder.

Till hans förvåning blev Tvåtofs inte det minsta rädd.

- Nu är det du som får lugna ner dig, sa han. Vargar klättrar inte i träd. Förresten så tycker jag mig ha sett de där ögonen förr...

Längre hann han inte, förrän han kände ett ryck i pälsen. Sekunden efter satt han på grenen nedanför.

Är ni inte riktigt kloka, ungar, hördes en välbekant röst. Här sitter ni och snarkar, så att det hörs flera mil omkring medan alla far runt och letar efter er. Ingen lyssnade på mig, när jag sa att ni säkert bara gått och gömt er. Ungar gör ju sånt ibland.

- Vi kommer aldrig mera hem, sa tvillingarna. Ingen bryr sig om oss.

- Ojojoj, så synd det är om er. Det är nästan så att man börjar gråta. Monsterprinsessan tycker precis lika mycket om alla sina barn, sa katten och tog ett stadigt tag i ungarnas svansar.

Så började han klättra ner med ungarna dinglande i sina svansar. Det hördes inga protester. På något sätt kändes det bra i alla fall: de var på väg hem - till sovlådan och värmen.

Ännu bättre kändes det när alla satt i en ring kring dem och lyssnade till deras berättelse om äventyret i granen. Bara katten muttrade ett och annat och retade dem för att de hade tänkt rymma hemifrån.

- Rymma? Vi då? Jag förstår inte, vad du pratar om, sa Entofs snabbt. Vi ville bara spana efter den stora skatten som finns nedgrävd här på trakten...

- Ja-ja, sa katten. Jag vet vad jag vet och tror vad jag tror.