Monsterungarna låg på golvet och spelade ett tusenårigt monsterspel med mycket invecklade regler.

Varför får inte smådularna vara med och leka, undrade Dulen.

- Äsch, dom varken kan eller vill, sa Lunse och kastade några pinnar på Ule och Mula som satt på golvet och sjöng en entonig sång. Lunse härmade dem och räckte ut tungan.

Dularna, som egentligen var fridsamma varelser, började darra av ilska. De gav ifrån sig ett mullrande läte, kastade sig över småmonstren och bet dem i svansarna.

Monstren svarade med att dra dularna i öronen och kasta potatisar och morötter på dem. Jord och halm yrde omkring i lyan och alla ungarna gapade för full hals.

Till slut lyckades Monsterprinsessan och Dulen skilja de skrikande ungarna åt. Alla hade rivsår och bett i öron och svansar, alla grinade och pep.

- Det här var ju lite jobbigt, sa Monsterprinsessan, då hon och Dulen en stund senare tog igen sig med en skål soppa.

- Tur att inte katten var inne, sa Dulen. Vet du, kära Monsterprinsessa, jag tror att det är dags, att vi dular ger oss av härifrån. Mina ungar blir så retliga av att inte kunna gå ut utan att vara rädda för räven och ugglan. Och så är nog nätterna lite i kallaste laget för oss. Vi är ju egentligen stadsbor. I stan har vi inga fiender utom en och annan hund.

Monsterprinsessan förstod men kände sig sorgsen vid tanken på, att dularna skulle lämna dem. De hade blivit en del av livet - att prata med, att skratta åt och till och med att reta sig på. Till och med katten hade ju börjat gilla dem.

- Vi bor ju egentligen i en källare i stan, fortsatte Dulen, och när det är så här kallt, så längtar jag nog dit igen. Men hur ska vi komma in till Stockholm?

- Jag ska tala med måsarna. De kan nog flyga er till sin landningsplats vid statyn på Slussen.

- Nej, det går inte, sa Dulen förskräckt. Måsarna flyger så hemskt högt uppe i luften. Jag skulle dö av rädsla.

Monsterprinsessan rynkade ihop sitt lilla ansikte och funderade. Dulen var nog för tung, inte ens den stora ledarmåsen skulle orka att flyga med honom hela vägen till staden. Dulen skulle falla i havet, innan de hunnit halvvägs.

- Jag ska tala med katten Krusbärsöga, sa hon långsamt. Det kändes högtidligt och tryggt att uttala kattens hela namn. Som en besvärjelse som kunde lösa alla problem.