Bakom ön i farleden dök fören på den stora färjan fram och örnen och måsarna ökade farten. Dularna pep och sprattlade i sina nät och fåglarnas vingslag blev allt tyngre. Vinden friskade i och luften blev full av isnålar.

Nu var de alldeles intill den stora färjan. Inte en människa syntes till. Örnen dumpade Dulen på däck och försvann så fort vingarna bar. Måsar och tärnor landade med

Monsterprinsessan, dule-ungarna och familjens saker på däck och flög upp mot skorstenen för att träffa släkten från Finland.

- Fort upp i livbåten där uppe, sa monstret. Göm er, så ska jag skaffa mat åt er.

Hon rullade ihop näten och tryckte ner dem i sin säck. Hon smög in i fartyget efter en äldre herre i keps. Kaffeterian var hennes mål. Det var där hon hittade bullar. Men nu var turen inte längre med henne. En tjock dam snavade över henne och föll pladask på magen.

- Hjälp, skrek damen gällt, hjälp! Det finns stora skeppsråttor ombord.

- Det kom människofötter från alla håll. Jag höll på att bli ihjältrampad.

- Tänk att du klarade dig, sa Dulen beundrande.

- Det gäller bara att hålla huvudet kallt, sa Monsterprinsessan. Hon öppnade sin säck och kastade var sin bulle till dularna.

- Åååh, sa Dulen och gned sig på magen. Men vad händer nu då?

Jo, nu skulle alla försöka hålla sig tysta - två timmar skulle det ta, innan båten var framme. Inte för att någon riktigt visste hur långt två timmar var men det var bara att vänta och se.

Det blev liv och rörelse, när den stora båten la till vid kajen. Att komma osedd i land skulle säkert ha gått lättare om inte Ule och Mula hoppat upp på transportbandet. De tjöt av skratt där de guppade fram. Vid slutet av bandet föll de av och genast hördes klappret av fötter.

Tre karlar i mörka kostymer satte kurs mot dem. Blixtsnabbt fångade Monsterprinsessan in ungarna, stoppade ner dem i sin säck och sprang allt vad hon orkade. Dulen gjorde sitt livs sprinterlopp och Monsterprinsessan sa efteråt att med den farten kunde han ha vunnit världsmästerskapen för jättemonster.

Ute på kajen gällde det att hitta ett bra gömställe. Monsterprinsessan såg sig om och upptäckte en presenning. Hon motade in dularna under den.

- Det var nära, sa hon. Nu sitter ni kvar här tills varenda kotte i den här stan ligger och sover. Jag måste iväg. Måsen väntar.

- Gå inte, Monsterprinsessa tänk om vi aldrig mer får se dig, snyftade Ule och Mula.

- Oroa er inte, ungar. Vi kommer att ses igen, sa hon och gav dem och Dulen var sin kram.

Så var hon borta i mörkret.